Spirit Road blog

Spirit Road blog

Om bloggen

Spirit Roads blog är en plats där jag skriver om andliga funderingar och insikter.

kontakt@spiritroad.se.se Mer om mina kurser hittar du på http://www.spiritroad.se
Välkommen!

Kärleken, Livskraften

vad vi trorPosted by christina eriksson Wed, August 03, 2011 18:58:54
Vad jag tror.
Störst är Kärleken. Den håller allt vid liv. Blommor, djur, människor tappar sin livskraft utan den inre kärleken. Den inre kärleken är detsamma som det jag kallar Gudskraften. Den kraft jag kallar Gud är ren kärlek, oändlig och villkorslös kärlek. Den kärlekskraften finns i allt, i hela Universum. Den universella kärleken kan ha många namn.
Christina

Hilma af Klint

konstPosted by christina eriksson Wed, August 03, 2011 18:43:37
http://sv.wikipedia.org/wiki/Hilma_af_Klint
Antroposofisk konstnär, en nydanare i abstrakt konst, Avled 1944. Ställde inte ut under sin livstid.

Måleri

konstPosted by anna-carin Tue, August 02, 2011 08:32:24

Måleri


När jag målar är jag fri. Tanke och handling är ett. Jag rör mig fritt i den materiella och den immateriella världen. De möts i ett härligt nu.


I vår kultur lär vi oss vara produktiva istället för kreativa. För att vara sant kreativ behöver man ha kontakt med sitt inre väsen. Man behöver perioder av total stillhet. Overksamhet.


Som natten föder dagen och hösten våren, behöver vi ha vila och kontemplation för att blomstra och bära frukt.


Perioder av vila och kontemplation premieras sällan i vardagslivet. Vi lär oss tidigt att bortse från våra inre röster för att prestera i det tempo som omgivningen satt upp. Resultat, produkt, prov, inlämninngar, redovisningar och framföranden avlöser varandra. Det ges sällan tillfälle till stillhet och kontemplation. Det har man ju sommarlov och semester till!!! -Jajja men! Då kopplar vi av med att bygga ut och bygga om, åka till Legoland, Sommarland, Disneyland, Thailand och hoppa bungy jump.


Jag tror att jakten på stora upplevelser under semestern är jakten på den förlorade livskänslan i vardagen.


Vi behöver något stort och omskakande för att känna oss levande eftersom vi till vardags går runt halvt bedövade.


Att i vardagen ge sig tid till meditation, måleri, dans eller vad du vill som ger dig möjlighet att utan prestationskrav bara vara i den andliga dimensionen av tillvaron öppnar dina sinnen och berikar oerhört. Med öppna sinnen blir det möjligt att känna se och uppleva mycket i det lilla. Med öppna sinnen blir det möjligt att urskilja och njuta av fågelsången även i stadsparken.


Att stanna upp och känna efter kan vara en nästan skrämmande upplevelse om har fått upp tempot under en periods springande i ekorrhjulet. Att stanna upp och känna efter är en starkt samhällsomstörtande verksamhet. För när man gör det är risken stor att man upptäcker att man har större val än man tror. Att man faktiskt vinner tid på att sakta ner.


Livet är inte något man konsumerar utan något man skapar och upplever bäst med öppna sinnen.




Synkronicitet

detta vill jag delaPosted by anna-carin Wed, July 27, 2011 15:53:58

Synkronicitet


Det som tidigt i livet fick mig att tro att livet sker på flera plan samtidigt

var de många upplevelserna av det som C.G Ljung kallar synkronicitet. Första gångerna jag märkte att sambanden mellan det jag tänkte och drömde inte var fullt så enkelt som att tankar och drömmar är bearbetningar av det jag redan upplevt, hade jag aldrig hört att det fanns ett ord för det.

Om och om igen upplevde jag att sådant jag gick och grubblade på eller läste om i böcker på något sätt avspeglade sig i den vanliga verkligheten också. Jag försökte hitta förklaringar som att t.ex. att vi har en inbyggd funktion i hjärnan som gör att vi finner mönster i allt. Vare sig där verkligen var några mönster eller ej. Lite som när man är ute i skogen och letar svamp. Först hittar man ingenting, sedan hittar man ingenting sen vips! så är hela skogen full av svamp. Då tänkte jag att svampen naturligtvis stått där hela tiden men att jag behövde ställa in något i min hjärna för att kunna urskilja dem. Den som söker skola finna! Men man får först sätta igång att leta.


Nu är jag inte fullt så säker på hur länge svampen verkligen stått där : )


När jag var sexton år var jag och en vännina på väg ut i världen. Vi skulle tågluffa och sedan försöka stanna ett slag i London. Av ren slump träffade vi tre engelska killar som kände varandra. En var gatumusikant och vi träffade honom i Halmstad. En annan träffade vi på en pub i Amsterdam och den tredje på en båt från England till Sverige. Jag vet inte hur stora oddsen för sådana möten är men två av killarna blev viktiga för oss på olika sätt. Den ene gav oss utan att överhvudtaget få något i gengäld gratis husrum i London flera månader. Den andra hade min vännina ett förhållande med.


Sammanträffandena stärkte min känsla av att inget sker av en slump.


När jag var tjugofem år gammal läste jag för första gången Carlos Castanedas böcker. Böckerna handlar om socialantropologen Carlos som går i lära hos trollkarlen Don Juan. Böckerna gjorde ett enormt intryck på mig samtidigt som jag upplevde dem som kalla och lite obehagliga. Varför förstod jag inte alls då men idag tror jag att det är för att Carlos väljer maktens väg istället för kärlekens.


En kväll precis innan jag skulle sova läste jag det kapitel där Don Juan tar med Carlos till en park och de bevittnar hur en människa dör där mitt i parken. Jag minns inte av vad, förmodligen var det en hjärtattack eller strooke. Don Juan berättar för Carlos att en trollkarl själv medvetet väljer när han ska dö.


Tidigt nästa morgon, vid sextiden, när byn jag då bodde i knappt ännu vaknat gick jag genom parken till skolan. Först trodde jag att jag var helt själv där i parken men sedan fick jag se en äldre kvinna som låg i gräset. Det tog mig en stund att förstå att kvinnan var död. En liten bit bort låg äldreboendet där hon bott. Personalen hade just upptäckt att hon gått ut under natten och nu låg död där i parken.


Ett samanträffande som kanske inte hade betytt så mycket för någon annan men för mig som redan var alldeles tagen av Don Juans undervisning i böckerna gjorde det ett starkt intryck.


Böckerna flöt ihop med verkligheten igen en kväll när jag läste ett kapitel om hur Carlos skulle ge sig av till en grotta. Då och just då ringde telefonen. -Vill du följa med till en grotta? sa rösten i telefonen. Jag kände hur hjärtat näst intill stannade. En kvinna som jag just börjat lära känna hade fått ett infall och undrade om jag skulle vilja tillbringa kvällen med henne i en grotta som fanns i ett naturreservat i närheten.


Sammanträffanden som var för sig inte ruckar på någons världsuppfattning men som ändå fått mig att undra hur livet egentligen hänger ihop.


Nu mera sker sammanträffandena flera gånger i veckan. De hör nu till vardagen.


När min nu stora dotter var ungefär fyra år gammal sov vi över hos en vännina. Vi delade madrass. Under natten hade jag en mycket obehaglig mardröm. I drömmen var det vinter och scenen var som hämtad ur en Vilhelm Moberg film. Min lilla dotter stod på förstutrappen till en liten grå stuga och var iklädd gråa yllekläder i flera lager. Så som bondbarn var klädda på 1800-talet skulle jag tro. Snön yrde och var säkert 60-70 cm djup. Jag var pulsandes på väg fram mot min dotter, kanske var jag tjugo meter från henne. Då får jag syn på en räv som också pulsar genom snön mot min flicka. Räven har också som jag problem med snön men är betydligt snabbare än jag. I drömmen blir jag så fruktansvärt rädd och häpen. Jag tycker att det är så overkligt och konstigt med en räv som försöker ta ett barn. Om det hade vart en varg.....men en räv! Räven hinner fram, tar min dotter och kånkar iväg genom snön. Jag försöker springa men det bara inte går.


På morgonen vaknar jag före min dotter. Jag ligger och minns den obehagliga drömmen och funderar på den. Då vaknar min flicka -Mamma låt inte räven ta mig! är det första hon säger. Håret på min kropp ställde sig rakt upp.


En förklaring är ju förstås att någon av oss pratat i sömnen så den andre härmat drömmen.


En morgon, när samma dotter fyllt femton och sover över hos sin pojkvän någon mil härifrån, drömmer jag en otäck dröm igen. Jag drömmer att det är krig och alla jag känner har blivit instängda i en lägenhet . Vi har blivit infösta där av ren omtanke. Vi är skyddade, men min dotter är inte där! Jag letar och letar. Sedan försöker jag ta mig ut ur lägenheten men dörren är låst. Jag bankar och slår på dörren och ropar hennes namn. Då väcks jag av telefonen. Omtöcknad fortfarande kvar i drömmen lyfter jag luren. Ur luren strömmar min dotters gråt och kvidanden.....-Mamma jag har så ont!

Min flicka hade blivit sjuk under natten. Nu är hon frisk igen. Men drömmen och telefonsamtalet var ett sådant där tillfälle när dröm och verklighet går i vartannat. Bilderna, miljöerna stämde inte men känslorna gick ihop.


En natt drömde både jag och min man att han gifte sig med en annan. Kan någon ha pratat i sömnen igen?


För några dagar sedan hade jag en dröm om min väninna. Hon var på semester både i drömmen och i verkligheten, i drömmen var hon förkrossad för hennes sambo hade visat så otrevliga sidor under semestern att hon nu bestämt sig för att skiljas. Drömmen var så påtaglig så jag berättade den för min man på morgonen. Jag tänkte att jag skulle ringa min vännina som jag inte talat med på flera veckor. Efter kanske bara en halvtimme ringer min vännina och frågar fösiktigt hur jag och min man har det nuförtiden. Hon har nämligen haft en så stark dröm om att min man och jag hade bestämt oss för att skiljas.


Sådana här samband mellan drömmar, tankar och verklighet skulle jag kunna ge hur många exempel på som helst. Varför vill jag dela detta med dig? Jo, jag känner att alla sådana här livets små enkla märkvärdigheter har lett mig framåt längs en väg som gett mig så mycket glädje och tillfredsställelse så jag vill berätta, dela. Kanske du också är med om underliga saker som du inte riktigt vet vad du ska tro om. Under många år trodde jag att det här med andlig utveckling, om något sådant ens var möjligt, var för några få utvalda. Kanske för dem som var födda med extraordinära gåvor och kunde se spöken och änglar. Kanske de kunde utvecklas och få tillgång till högre kunskap. Men jag, jag hade aldrig sett några spöken eller fått någon förmåga att se i det fördolda. Mina metafysiska upplevelser tyckte jag var för futtiga för att vara något att komma med. Det tror jag inte längre. Dörrarna är inte mer stängda än att de öppnas när man knackar.


Därför vill jag dela med mig av dem.


Anna-Carin

En annorlunda barndom

boktipsPosted by anna-carin Tue, July 26, 2011 11:34:29
En annorlunda barndom av Ines Johansson


ISBN 9789137130385


Den här boken är en fantastisk ögonöppnare om man går runt och tror att vi alla ser på världen på samma sätt. Ines är autistisk och har alltid haft förmågan att se människors humörssvängningar som mönster och färger i luften. Hon berättar hur hon till exempel älskade när folk blev arga för det blev sådana vackra mönster runt ikring dem. Samtidigt trots hennes "annorlundahet" och sociala utanförskap är hennes bok en berättelse om en kärlek och envishet. Tack vare sin mycket kärleksfulle far hittar Ines vägar till kontakt med människor. En bok som vidgar medvetandet!

Att söka och finna

vad vi trorPosted by anna-carin Sat, July 23, 2011 18:26:23

Vad jag tror, så här långt


Jag vill helst inte tro så mycket -jag vill hellre veta, men det tycks mig näst intill omöjligt att inte alls knyta ihop alla erfarenheter och tankar till någon slags modell över tillvaron. Så istället för att inte ha några teorier alls så har jag en modell som jag ständigt omformar, bygger ut och skalar av.


Så långt jag kan minnas har jag funderat över vad vi gör här och vad det är för mening med alltihop - om det nu är någon mening. Finns det någon Gud? Någon plan? Vad är en själ? Vad skiljer djur från människor? o.s.v.

Jag är fortfarande full av frågor men de senaste åren har något väsentligt förändrats i mitt frågande.


Jag har dels genom mediterandet och dels genom de erfarenheter livet givit mig insett att livet aldrig fullkomligt kommer att greppas av mitt intellekt utan det som jag letar efter kan snarare uppfattas med andra delar av mig. Kanske ”hjärtat” är en bättre beskrivning av den del av mig som utvecklas mest genom mitt sökande och övande. I hjärtat har min tillit till livet vuxit, mycket.


När jag var yngre och funderade kring hur det eventuellt skulle kunna finnas någon form av Gud som skapat det här stället kallat jorden med krig och svältkatastrofer så fick jag helt enkelt inte ihop det med att han/hon skulle kunna vara god. Om det fanns en gud så var jag arg på den! Vad var det för fiffigt med att släppa ner oss här utan klara instruktioner? Om vi nu hade levt flera liv -varför mindes vi i så fall ingenting? Hade inte det varit mycket smartare att få komma ihåg det man lärt istället för att börja från noll varje gång?


Bit för bit har jag fått upp hoppet för den här världen. Jag tror inte längre att vi är alldeles utslängda utan hjälp. Jag tror vi har en kompass med oss. En djup längtan efter kärlek som leder oss alla åt ett och samma håll. Inte så att vi ska bli likadana. Nej, inte alls. Motsatsen faktiskt! Jag tror att vi alla är unika pusselbitar som behövs för att det här stora livspusslet ”projektet jorden” ska gå att lägga.


Kompassen är lite lurig att för vid det laget man upptäcker att man faktiskt har en så har man glömt hur man använder den. Vi har ju under hela vår uppväxt lärt oss att inte tro alltför mycket på oss själva eller att lyssna inåt. Nä, snarare att lyssna utåt -om vi alls lärt oss lyssna. Vi ska vara produktiva och skynda på. Inte fundera allt för djupt eller ifrågasätta alltför mycket. Inte minst skolan gör det klart för var och en.

Om det trots allt skulle hända att du börjar uppmärksamma de signaler och impulser som kommer inifrån så kan det vara mycket förvirrande till en början att reda ut vilka av alla lustar och tankar som är bra att följa. Jag tror att känslor och förnuft arbetar bäst ihop. Men med förnuft menar jag inte det där som man lärt sig utifrån att man ska vara lagom artig, lagom duktig och lagom rik och snygg. Nä, förnuftet kan man använda till att se saker ur flera vinklar. Det behövs ibland, men den stora ledningen får man genom att sträva efter att bli en kärleksfull liten pusselbit i världen. Har man väl bestämt sig för att det är det man strävar mot så kommer modet och förnuftet att bli fina verktyg att använda i det arbetet istället för att man lämnar över rodret till intellektet.


Efter mycket funderande kring guds eventuella existens så la jag till sist nästan ner det grubblandet.Istället bestämde jag mig för att försöka leva här och nu med inriktningen på att försöka leva och bidra till att göra jorden till en så bra plats som möjligt för så många som möjligt. Jag vill inte att det ska bli i Sverige som i Brasilien -att de rika inte vågar stanna för rött ljus av rädsla för att bli rånade. Då är det ju inte ens någon mening med att bli rik. Nä, fy!


Soporna flyter ju också runt nuförtiden. Skiten vi slänger ut i Afrika kommer ju tillbaks på ett eller annat sätt.


”Ingen kommer undan politiken” sjöng Marie Bergman. Jag tror det vore bra om hon sjöng lite till : )


Hur som helst så har dessa försök att bli en bra pusselbit lett mig fram till medvetenhet om mina egna fel och brister. Ska vi fungera tillsammans här på jorden så behöver vi vara toleranta. Mycket toleranta. Generösa och kärleksfulla. Hur blir man det? Efter att ha läst många böcker om självutveckling så växte lusten att ta tag i mig själv ordentligt och verkligen försöka bli tolerantare och kärleksfullare. Mycket snart förstod jag att det handlar om självkännedom och självrespekt. Det ena har lett till det andra. Meditation, måleri, motion och healing.


Kurserna i healing och shamanism har fullkomligt förändrat min världsbild. Jag tror att vi alla är här på jorden för att lära oss att omsätta kärlek i praktisk handling. Gud är den totala summan av allt. Materiellt och immaterielt. Precis som kosmos förmodligen är utan slut är också de immateriella världarna oändligt många. Jag tror att vi alla, våra egon och individuella kroppar till trots, egentligen är väldigt mycket mer förbundna med varandra än vi tror. Vi bildar tillsammans en levande värld precis som cellerna bildar vår kropp. På det andliga planet är vi ett. Vi kan alla lära oss att uppfatta mer av dessa stora sammanhang om vi vill. Viljan är den stora nyckeln. Viljan att sträva efter kärlek i praktiken.


Numera kan jag se kärlek i livet självt. I trädens ständiga arbete med att syresätta atmosfären, vattnets renande, solens strålande ner på jorden som sätter igång allt växande. Livet självt är uttryck för vilkorslös kärlek.


Man kan inte leva utan att på något sätt ”ta” av jordens resurser men jag tror att det är möjligt att leva i sådan balans att man ger tillbaks lika mycket som man tar.När någons handlingar är väldigt destruktiva och skadar andra så beror det på obalans. Av någon anledning så har den personen eller gruppen tappat känslan av kontakt. De har glömt att de är viktiga delar i ett stort fantastiskt system av kärlek.


För mig är det här inte bara tankar. Det är tankar med så mycket känslor så det känns som kunskap. Det känns inte som om jag tror detta. Det känns som om jag vet.


Uppmärksamheten

vad vi trorPosted by anna-carin Sat, July 23, 2011 13:38:54

Uppmärksamheten


Genom att lära oss att skifta vår uppmärksamhet kan vi förändra våra liv.


Har du spelat strutfotboll någon gång? Det går till så att man sätter en pappersstrut som är ca. 30 cm lång för ansiktet. Det stora öppningen ska vara så stor att den täcker hela ansiktet. Den lilla öppningen brukar vara ca 4cm och är det hål som man kikar ut på världen igenom. Världen har inte krympt men synfältet har radikalt beskurits. Det är inte lätt att spela fotboll med ett synfält på 4 cm. Men roligt!


Jag tycker att livet är som strutfotboll. Vi kan bara se och uppleva det som våra sinnen uppfattar. Sen må det vara hur mycket som helst runt omkring. Ser vi det inte så gör vi inte. En del nöjer sig med det 4 cm stora synfältet men en del av oss anar att det finns mycket runtikring som är minst lika verkligt fast det inte syns.


Vår uppmärksamhet är för de flesta van att fladdra omkring beroende på vad som bekymrar oss för stunden. Vilket ofta är många olika saker på en och samma gång.


Det kliar lite på benet samtidigt som man måste bromsa in och växla ner när man är på väg från jobbet för att hämta barn på fritids -lite försent- samtidigt som man är glad för att man fått beröm och nya ansvarsfulla uppgifter på jobbet så har man dåligt samvete för att det innebär att det blir mindre tid till familjen för att inte tala om hur länge sedan det var som man hälsade på sin mamma eller hade något roligt för den delen eller hade sex och så måste jag komma ihåg att köpa tvättmedel -sen ska jag på Friskis och Svettis -nyheterna i bilradion meddelar 22 döda 1 våldtagen annars blir det vackert väder i hela svealand.


Att meditera är skönt.


När man mediterar tränar man på att samla sin uppmärksamhet. Det finns många olika typer av meditation de jag använder mest är att fokusera på andningen eller att helt enkelt sa-kta ne-r ta-nk-ar-na och dra ut på mellanrummen tills tankarna stillar sig. För det är först när man har stillat sig som det där andra det utanför synfältets vanliga lilla öppning går att varsebli. Så är det ju inte för alla. En del har mycket lätt för se sådant som inte räknas till det normala. Vi är olika och det är spännande.


Jag tror att det går att flytta sin uppmärksamhet till oändligt många olika lager av verkligheten. Genom att flytta vår uppmärksamhet kan vi lära oss att varsebli även det utanför synfältet. Jag ser chakran som kroppsöppningar genom vilka vi tar in och också sänder ut.


Det vi uppfattar som ”den vanliga fysiska verkligheten” har vi inte lyckats definiera än. Forskning pågår för fullt men vi vet ännu inte riktigt vad materia är mer än rörelse. Små små små någonting (eventuellt ingenting!) som rör sig så jättefort så att vi uppfattar det som hårt och påtagligt. Som sten tillexempel. Men sten rör sig. Stenar bildas och vittrar sönder i ett långsamt kretslopp. Liv är rörelse. Stenar lever.


Trots att jag inte vet vad materia är så tror jag att du förstår mig någorlunda om jag talar om den materiella världen och den immateriella. I den materiella lägger jag sådant som saker stenar och djur och människor. I den immateriella verkligheten placerar jag tankar och känslor m.m. Jag tror att den materiella och de immateriella verkligheterna har en ständigt pågående relation. Sådant som sker i den materiella verkligheten förändrar saker och ting i de immateriella världarna och tvärtom.


”I begynnelsen var Ordet”


Tanke kommer före handling. Det som skapas av människor har först funnits som en idé i den immateriella dimensionen.


Vi människor är mytskapande varelser. Vi kan fantisera och ljuga, vi kan bevittna och beskriva.


Jag tror att vi inte har förstått riktigt vad fantasi är för något i vår västerländska kultur. Precis som man kan rikta sin strutöppning mot olika saker i den materiella verkligheten så kan man också medvetet rikta sin strut åt olika håll i den immateriella verkligheten. Det kallas för att tänka.

Tankarna och idéerna finns som jag ser det i den immateriella verkligheten. Vi behöver bara använda vår uppmärksamhet för att plocka ner det vi vill ha.


Vilka tankar vill du ha?


Jag tror att vi har ansvar för vad vi tänker. Vi skapar genom våra tankar den här världen tillsammans. Tanke kommer före handling.

Därför är det en viktig och kärleksfull handling att fokuserat tänka sig en bättre värld. Att tro och hoppas på att tolerans och kärlek kommer att växa. Rent logiskt så bör de göra det för alla tjänar på att ha glada människor omkring sig. Det ligger i allas egoistiska intresse att alla ska må bra. Så det finns gott hopp!

Hjärtat

poesiPosted by anna-carin Fri, July 22, 2011 16:12:56

Hjärtat



Hjärtat är den port som allt ska igenom

Transformationspunkten ligger i hjärtat


Det som vi skjuter ifrån oss ut i mörkret

och fördömer

blir svart, kallt och hårt

- avskilt från flödet

skaver och blockerar

som skit i förgasaren

som sand i kullagren

som buggar i sytemet


Hjärtat är den port som allt ska igenom


Lys på allt med kärlekens ljus

Färgerna finns i ljuset

Förlåtelse är nyckeln

Bevittna och bekräfta

ALLT

utan undantag


Transformationspunkten finns i hjärtat

Hjärtat är den port som allt ska igenom


« PreviousNext »