Spirit Road blog

Spirit Road blog

Om bloggen

Spirit Roads blog är en plats där jag skriver om andliga funderingar och insikter.

kontakt@spiritroad.se.se Mer om mina kurser hittar du på http://www.spiritroad.se
Välkommen!

Synkronicitet

detta vill jag delaPosted by anna-carin Wed, July 27, 2011 15:53:58

Synkronicitet


Det som tidigt i livet fick mig att tro att livet sker på flera plan samtidigt

var de många upplevelserna av det som C.G Ljung kallar synkronicitet. Första gångerna jag märkte att sambanden mellan det jag tänkte och drömde inte var fullt så enkelt som att tankar och drömmar är bearbetningar av det jag redan upplevt, hade jag aldrig hört att det fanns ett ord för det.

Om och om igen upplevde jag att sådant jag gick och grubblade på eller läste om i böcker på något sätt avspeglade sig i den vanliga verkligheten också. Jag försökte hitta förklaringar som att t.ex. att vi har en inbyggd funktion i hjärnan som gör att vi finner mönster i allt. Vare sig där verkligen var några mönster eller ej. Lite som när man är ute i skogen och letar svamp. Först hittar man ingenting, sedan hittar man ingenting sen vips! så är hela skogen full av svamp. Då tänkte jag att svampen naturligtvis stått där hela tiden men att jag behövde ställa in något i min hjärna för att kunna urskilja dem. Den som söker skola finna! Men man får först sätta igång att leta.


Nu är jag inte fullt så säker på hur länge svampen verkligen stått där : )


När jag var sexton år var jag och en vännina på väg ut i världen. Vi skulle tågluffa och sedan försöka stanna ett slag i London. Av ren slump träffade vi tre engelska killar som kände varandra. En var gatumusikant och vi träffade honom i Halmstad. En annan träffade vi på en pub i Amsterdam och den tredje på en båt från England till Sverige. Jag vet inte hur stora oddsen för sådana möten är men två av killarna blev viktiga för oss på olika sätt. Den ene gav oss utan att överhvudtaget få något i gengäld gratis husrum i London flera månader. Den andra hade min vännina ett förhållande med.


Sammanträffandena stärkte min känsla av att inget sker av en slump.


När jag var tjugofem år gammal läste jag för första gången Carlos Castanedas böcker. Böckerna handlar om socialantropologen Carlos som går i lära hos trollkarlen Don Juan. Böckerna gjorde ett enormt intryck på mig samtidigt som jag upplevde dem som kalla och lite obehagliga. Varför förstod jag inte alls då men idag tror jag att det är för att Carlos väljer maktens väg istället för kärlekens.


En kväll precis innan jag skulle sova läste jag det kapitel där Don Juan tar med Carlos till en park och de bevittnar hur en människa dör där mitt i parken. Jag minns inte av vad, förmodligen var det en hjärtattack eller strooke. Don Juan berättar för Carlos att en trollkarl själv medvetet väljer när han ska dö.


Tidigt nästa morgon, vid sextiden, när byn jag då bodde i knappt ännu vaknat gick jag genom parken till skolan. Först trodde jag att jag var helt själv där i parken men sedan fick jag se en äldre kvinna som låg i gräset. Det tog mig en stund att förstå att kvinnan var död. En liten bit bort låg äldreboendet där hon bott. Personalen hade just upptäckt att hon gått ut under natten och nu låg död där i parken.


Ett samanträffande som kanske inte hade betytt så mycket för någon annan men för mig som redan var alldeles tagen av Don Juans undervisning i böckerna gjorde det ett starkt intryck.


Böckerna flöt ihop med verkligheten igen en kväll när jag läste ett kapitel om hur Carlos skulle ge sig av till en grotta. Då och just då ringde telefonen. -Vill du följa med till en grotta? sa rösten i telefonen. Jag kände hur hjärtat näst intill stannade. En kvinna som jag just börjat lära känna hade fått ett infall och undrade om jag skulle vilja tillbringa kvällen med henne i en grotta som fanns i ett naturreservat i närheten.


Sammanträffanden som var för sig inte ruckar på någons världsuppfattning men som ändå fått mig att undra hur livet egentligen hänger ihop.


Nu mera sker sammanträffandena flera gånger i veckan. De hör nu till vardagen.


När min nu stora dotter var ungefär fyra år gammal sov vi över hos en vännina. Vi delade madrass. Under natten hade jag en mycket obehaglig mardröm. I drömmen var det vinter och scenen var som hämtad ur en Vilhelm Moberg film. Min lilla dotter stod på förstutrappen till en liten grå stuga och var iklädd gråa yllekläder i flera lager. Så som bondbarn var klädda på 1800-talet skulle jag tro. Snön yrde och var säkert 60-70 cm djup. Jag var pulsandes på väg fram mot min dotter, kanske var jag tjugo meter från henne. Då får jag syn på en räv som också pulsar genom snön mot min flicka. Räven har också som jag problem med snön men är betydligt snabbare än jag. I drömmen blir jag så fruktansvärt rädd och häpen. Jag tycker att det är så overkligt och konstigt med en räv som försöker ta ett barn. Om det hade vart en varg.....men en räv! Räven hinner fram, tar min dotter och kånkar iväg genom snön. Jag försöker springa men det bara inte går.


På morgonen vaknar jag före min dotter. Jag ligger och minns den obehagliga drömmen och funderar på den. Då vaknar min flicka -Mamma låt inte räven ta mig! är det första hon säger. Håret på min kropp ställde sig rakt upp.


En förklaring är ju förstås att någon av oss pratat i sömnen så den andre härmat drömmen.


En morgon, när samma dotter fyllt femton och sover över hos sin pojkvän någon mil härifrån, drömmer jag en otäck dröm igen. Jag drömmer att det är krig och alla jag känner har blivit instängda i en lägenhet . Vi har blivit infösta där av ren omtanke. Vi är skyddade, men min dotter är inte där! Jag letar och letar. Sedan försöker jag ta mig ut ur lägenheten men dörren är låst. Jag bankar och slår på dörren och ropar hennes namn. Då väcks jag av telefonen. Omtöcknad fortfarande kvar i drömmen lyfter jag luren. Ur luren strömmar min dotters gråt och kvidanden.....-Mamma jag har så ont!

Min flicka hade blivit sjuk under natten. Nu är hon frisk igen. Men drömmen och telefonsamtalet var ett sådant där tillfälle när dröm och verklighet går i vartannat. Bilderna, miljöerna stämde inte men känslorna gick ihop.


En natt drömde både jag och min man att han gifte sig med en annan. Kan någon ha pratat i sömnen igen?


För några dagar sedan hade jag en dröm om min väninna. Hon var på semester både i drömmen och i verkligheten, i drömmen var hon förkrossad för hennes sambo hade visat så otrevliga sidor under semestern att hon nu bestämt sig för att skiljas. Drömmen var så påtaglig så jag berättade den för min man på morgonen. Jag tänkte att jag skulle ringa min vännina som jag inte talat med på flera veckor. Efter kanske bara en halvtimme ringer min vännina och frågar fösiktigt hur jag och min man har det nuförtiden. Hon har nämligen haft en så stark dröm om att min man och jag hade bestämt oss för att skiljas.


Sådana här samband mellan drömmar, tankar och verklighet skulle jag kunna ge hur många exempel på som helst. Varför vill jag dela detta med dig? Jo, jag känner att alla sådana här livets små enkla märkvärdigheter har lett mig framåt längs en väg som gett mig så mycket glädje och tillfredsställelse så jag vill berätta, dela. Kanske du också är med om underliga saker som du inte riktigt vet vad du ska tro om. Under många år trodde jag att det här med andlig utveckling, om något sådant ens var möjligt, var för några få utvalda. Kanske för dem som var födda med extraordinära gåvor och kunde se spöken och änglar. Kanske de kunde utvecklas och få tillgång till högre kunskap. Men jag, jag hade aldrig sett några spöken eller fått någon förmåga att se i det fördolda. Mina metafysiska upplevelser tyckte jag var för futtiga för att vara något att komma med. Det tror jag inte längre. Dörrarna är inte mer stängda än att de öppnas när man knackar.


Därför vill jag dela med mig av dem.


Anna-Carin